Grävskadad

Det är hett som i helvetet i huset och alla flyttkartongerna gör att det ser oerhört deprimerande ut. Det finns hur mycket som helst att packa men jag har hamnat i ett stadium av apati. Orkar helt enkelt inte ta tag i eländet. Behövde definitivt komma bort ett tag. Jag ringde en kompis som var villig att göra mig sällskap på kolonilotten.

Ogräset har verkligen ett fast grepp om de 100 kvadratmetrarna. Den lilla plätt som jag rensade för några veckor sedan såg mest ut som lite kattkrafs. Men gräslöken mådde bra och jag plockade smultron från de två plantor som förra ägaren lämnat.

Nu är ytterligare några kvadrat befriade från ogräs och jag har dessutom petat ner lite rabarber som jag grävt upp från villaträdgården. Rabarbern måste ha frösått sig (kan de det?) för jag har definitivt inte planterat den framför rhododendronbusken.

Händerna har tydligen glömt hur det är att gräva för jag har överansträngt den stora muskeln under tummen i vänster hand. Aj, aj.

Dela upp ett gemensamt liv

Vilket helvete det är att hålla på och packa ner och dela upp saker från ett liv som man delat med någon. Det kommer antagligen att kännas ännu värre att packa upp dem i den bostad som det är meningen att jag ska starta mitt "nya" liv i.

Jag vill inte.

Det har skrivits kontrakt

Fy fan vilken soppa det är att sälja hus! Nu har det äntligen skrivits ett kontrakt men det betyder inte att det gått vägen än. Köparna har 12 dagar på sig att undersöka och hitta eventuella ytterligare brister som vår egen besiktningsman missat. Om de hittar något som är dyrt att åtgärda har de rätt att häva kontraktet. Snälla, snälla. Låt det gå vägen.

Vi har varit tvungna att sänka priset rejält eftersom intresset inte varit så stort från marknaden. Det kan bero på att det är ovanligt många hus till salu för tillfället. Vi hade en person som lade bud efter de ordinarie visningarna men han spelade oschysst och hoppade av efter att i princip gjort sig okontaktbar under en vecka. Jag vet att bud inte är bindande men vi har inte direkt all tid i världen på oss för att hitta en köpare.

Även om det ska bli skönt när husförsäljningen är över så är det inte något jag känner för att fira. Ett stort jäkla nederlag är ett mer passande epitet.

Lägenhet ordnad

En sak mindre att oroa sig över- jag har skrivit på kontrakt för en lägenhet. Det var en pärs in i det sista. Ett litet radhus med en gräsplätt.

Nu ska bara huset säljas och det verkar inte vara det lättaste. Jag vill bara ha det där eländet avklarat så jag slipper gå omkring med en konstant oro i kroppen.

Att göra det fint för andra

Huset ska visas i morgon. Det känns inget vidare.

Nu när andra människor ska vandra runt och bedöma det ställe där man bott under de senaste fyra och ett halvt åren så märker man alla skavanker.

För några år sedan öppnade vi ett utrymme under trappen. Vi har haft det till att förvara ved. Det har inte direkt varit vackert med den där öppningen men vi har knappt tänkt på det. Idag har min fantastiska vän A fixat ett draperi att hänga där. Jag tycker det blev jättebra och nu undrar jag varför vi inte gjort det här förut. Varför vänta med att ordna det fint först när någon annan ska ta över? Så jäkla sorgligt...

Letar lägenhet

Jag har varken dött eller gått under jorden. Det är bara det att vardagen är så full av jobbiga och svåra saker att jag inte har lust att blogga.

Huset ska snart ut till försäljning och jag letar lägenhet. Sån't pysslar jag med nuförtiden.

14 hjärtefrågor

8 rätt av 14 möjliga.

Av dem 4742 som gjort testet hittills fick du ett bättre resultat än 1104 (23%)

Min plan var att bevisa för mig själv att jag åtminstone är bra på den teoretiska biten av kärleken men 8 av 14 rätt tycker jag inte är mycket att hurra för.

Gör DN:s test här.

Någons sista morgon

Någon ramlade eller hoppade från perrongen vid Stockholm Södra i morse. Jag satt på tåget som orsakade olyckan. Det var hemskt att höra tågförarens svaga stämma i högtalaren när hon meddelade att det precis hänt en olycka och att de väntade på räddningspersonal. Kvinnan var helt klart chockad och även om rösten återfick det mesta av sin styrka så småningom så var det tydligt att hon inte mådde bra. Jag satt i den tåghalva som befann sig inne i tunneln och såg tack och lov inget av det som pågick där ute på spåret. Det tog mig drygt en timme längre att komma till jobbet än i normala fall men det känns oviktigt i sammanhanget. Det är värre för kvinna som körde tåget och de anhöriga till den som dog. Gräsligt.