Fick en inbjudan i brevlådan från klassfest.com igår. De ordnar (mot en blygsam ersättning förstås) en återträff med högstadieklassen och min första reaktion var ett stort NEJ!
För det första skulle jag aldrig orka träffa en massa folk som vill veta vad man jobbar med, familjestatus etc. Det är ju knappt att jag orkar möta folks blickar på jobbet eftersom jag bara vill gråta hela tiden. För det andra så har jag inte den minsta lust att sammanstråla med det där gänget. Jag har kontakt (om än sporadisk) med en enda av dem och jag saknar inte de andra för fem öre. Det var så fantastiskt skönt att börja gymnasiet och komma bort från de där människorna.
Så jag har gjort en fegisvariant och kontaktat "festfixarna" och sagt att jag har förhinder.
1 dag sedan
3 kommentarer:
Jag har gått i flera skolor och klasser och av dem alla har jag bara velat gå på EN återträff.
Jag förstår så väl din känsla, på något sätt ska man se om man blev så misslyckad eller lyckad som de andra trodde och ... varför i hela fridens namn ska man utsätta sig för det?
Essa: Det finns säkert någon terapeut som anser att man bör utsätta sig för sådana där obehagliga saker men jag håller med dig.
Det är klart att man inte ska gå om man inte vill. Det är surt när det känns som att man inte har några "stordåd" att berätta om. Har lite ont om sådana själv...
På tal om "stordåd" så kommer knappast vår ödmjuka fotoutställning komma längre än hem igen. :) Men, just nu är det kul ändå.
Skicka en kommentar