Vi fick äntligen ändan ur vagnen och fixade vinterdäcken. Det går så fantastiskt mycket fortare och smidigare när man slipper stå där och jävlas med fälgkorset utan istället tar till elektriska hjälpmedel. Vad heter den manicken förresten? Mutterdragare? Den är hur som helst fantastiskt bra för sådana här tillfällen. Nu är också däcken pumpade enligt konstens alla regler. Det var fler än jag som passade på att svänga förbi macken och rätta till lufttrycket. Karlarna verkade tycka att jag var ett pittoreskt inslag i den manliga miljön för det var flera som ville hjälpa till. När jag väl klurat ut det rätta lufttrycket för just vår bil så gick resten smidigt.
Säsongens sista lövinsamling avser jag nu vara avslutad. Det ligger fortfarande en massa löv i rabatterna men de fyller en isolerande funktion har jag bestämt. Tricket är väl bara att få dem att stanna kvar där och inte rymma in till grannarna...
Det blir verkligen mörkt tidigt på eftermiddagarna. Jag såg knappt handen framför mig när jag tryckte ner de sista krokusarna i rabatterna. Nästa år ska jag inte köpa lökarna till fullpris för affärerna hinner ha rea på dem innan jag kommit mig för med att plantera.
Dagen avslutades med omplantering av amaryllisar och jag hade gott sällskap av Selma. (Bilderna är inget vidare eftersom jag fotograferade utan blixt. Katterna blir så spattiga av ljusblixtarna)
Hon undersökte jordpåsarna noga. Det kunde ju ha smygit in en mus där.
Lecakularna var en klar favorit. De såg ut som mat och rullade på ett skojigt sätt över parketten men knastrade oroväckande när hon satte tänderna i dem.
En ännu mer grundlig undersökning krävdes av denna påse.
Vid några tillfällen satt hon faktiskt still och bara betraktade mig- men de stunderna var sällsynta.
Cisco var mer svårflörtad. Han dök upp först när jag var nästan klar.
3 kommentarer:
Lathet och frosseri har (i viss mån) sin plats i tillvaron på samma sätt som fliten har det. Själv är jag nöjd över att ha bytt till dubbdäck på cykeln (i brist på bil).
Vilka fina missar du har. Jag vet att de älskar lecakulor. Har själv ett minne från ett golv fullt med lecakulor och en lycklig katt mitt i allt.
Nu har jag också gett upp kampen med alla löv. Hoppas på snö snart så man slipper se dom.
Ha-Ha!
Tänk att husdjur ALLTID ska vara med mitt i smeten när något ska göras som verkligen hade gått mycket smidigare om de hade hållt sej undan som de annars minsann kan vara väldigt bra på att göra!? :-) Fast visst, det är ju trevligt med sällskap också så klart!
Jag fick en hyacintlök häromdagen - placerad i ett vattenfyllt hyacintglas och försedd med en liten pappersstrut över själva knölen. Undrar just om den överlever tills det är dags för den att blomma!? Man kan ju alltid hoppas... :-)
Skicka en kommentar